skjut mig...

Ibland blir saker runt omkring en bara för mycket och det mesta kan jag inte ens skriva om här med risk för att peka ut vissa. Jag är glad att jag vet vilka mina vänner är och mina ovänner har jag alltid koll på. Litar inte på det falska, ni vet vad jag menar, ni som råkat ut för såna personer. Man ger de sin tillit en gång och sen får det vara bra. Jag brukar säga att man visst ska ge människor en andra chans men det beror på vad de har ställt till med...allt e relativt som sagt!

Tankar som far runt i huvudet på mig och som inte lämnar mig någon ro. Ibland önskar jag att jag bara kunde ta nästa kliv och skita i allt. Om jag inte trivdes så bra där jag bor med närhet till min familj och mina vänner, så skulle jag flyttat för länge sedan. Nån sa att man inte kan flytta från sina problem och det e nog sant men samtidigt, att få börja om där ingen känner en, ingen dömer en eller tycker att man borde vara nöjd med den man är....Ens familj har rätt att kritisera en, det tycker jag och det är av de och sina närmsta vänner som man får den bästa feedbacken, den bästa kritiken. Ingen gillar väl kritik. Alltid lättare att ge än att ta. Det känns som om det e nåt på gång, en förändring av nåt slag, kan inte riktigt förklara. Ibland önskar jag att nån kunde se in i en glaskula och tala om för mig om jag nånsin kommer att träffa nån, bli förälskad, älskad och skaffa familj, för om det inte skulle bli så, vad har man då att leva för. Kul att se andra runtomkring en skaffa sig familj och allt som hör till. En del tycker nog att jag fått detta på hjärnan och till Er kan jag bara säga:-Ni har rätt, orkar faktiskt inte låtsas längre, orkar inte spela teater. Skrämde nog min ena killpolare igår när jag skrev till honom att jag inte ens vill fira min födelsedag - orsak? Tja, jag har helt enkelt inget att fira. Fortfarande själv(ja jag e kräsen men varför ska man leva me nån bara för att ha nån måste finnas nåt mer..) och ingen egen familj. Man känner sig utanför när alla andra pratar om sina barn, sin karl. Om ni bara visste hur jävla bra ni har det(syftar på vissa på jobbet)! Ja detta blev ännu ett meningslöst inlägg ett inlägg från en sorglig person, näe en sorgsen person. Vad e det som får oss att fortsätta, att inte ge upp trots att vi inte vet hur det kommer att sluta. Det enda jag kan säga är, vänta inte med att leva, det e det dummaste man kan göra. Såg reklamen för en ny serie på tv häromkvällen, "svenska hollywoodfruar"...den fick mig att må illa och jag lovar att jag inte kommer att se ett enda avsnitt av den serien. Orsaken? Det största problem de "kossorna" verkade ha, var att de var tvungna att stryka på läppstift 50 ggr om dagen, eller oroa sig för att få fingret avklippt för att nån skulle vilja ha deras ring för 900 tusen dollar - men kom igen! Tror de att folk på allvar bryr sig? Jag kunde inte bry mig mindre(tyvärr tillräckligt för att skriva om skiten här men inte mer). Om de skulle få en rynka, så kan de ju bara slå sin "botoxdoktor" en pling och vips så e det fixat. En del verkar tro att man löser alla problem med operationer, men så enkelt e det inte. Bra på ytan men sen då? Säger inte att alla e så men jag tänker inte skriva mer om s.k skönhetsoperationer här. Om man blir lyckligare av att göra de så e det väl frid och fröjd då. Man ska aldrig säga aldrig. Vad e det som säger att jag inte skulle kunna träffa nån, om jag opererar om mig helt och hållet, fixar till mig lite här, fettsuger lite där och botoxar mig där. Jag menar, kom igen, utseende e ju allt idag, även om det går till överdrift ibland. Det finns inget som säger att man blir lyckligare för att man e perfekt men det kanske e dumt att inte försöka eller? Näe, vet inte...inte för egen del, inte än i alla fall, ha ha. Men som sagt, man ska aldrig säga aldrig...have a great life...