meningen med livet...någon?

Hallå igen!

Mm..meningen med livet tänker ni nu..stor fråga men jag tror inte att det finns nån som har ett bra svar på den frågan, inte än i alla fall. Kollar för fullt på hus men när man hittat nåt som verkar lämpligt så ligger det för långt bort, e en bostadsrätt och så kostar det för mkt att åka med bil..vad fan ska man göra. Måste man vara miljonär i det här jäkla landet för att ha råd att skaffa hus? Uppenbarligen. Det e rätt konstigt för om man ser till hur ens familj, övrig släkt och vänner resonerar så är det så här, för att "räknas" så bör man ha ett fast förhållande, gärna barn, helst ett hus, schysst ekonomi och till råga på allt så bör man inte bo för långt ifrån sina föräldrar. Varför? Jo, om man inte har barn, karl eller hus så räknas man helt enkelt inte i vissas ögon(som tur e jag har vänner som står över allt sånt här fjanteri..) och man ska bo nära för annars kommer ingen och hälsar på en. Jag lovar att mina föräldrar som är trevliga människor har hälsat på min syster och hennes man oftare i deras hus än vad de har hälsat på mig...OBS...Jag flyttade till min lägenhet för snart 5 år sedan och min syrra och hennes karl flyttade till sitt boende förra sommaren, så you do the math! Känns orättvist. Jag har inte råd att bo i min hemkommun då det råkar vara en av de dyraste kommunerna norr om stan och varför vete gudarna, har aldrig förstått det speciella med att bo där förutom att man skulle bo nära familjen då....När jag växte upp så var det ingen dyr kommun att bo i, det har blivit så, typ som ett slags minidjursholm kan man säga och med grannkommunen och de lyxbostäder som byggs där, som ingen normal människa har råd att köpa för övrigt så...tja..vad kan man vänta sig? Men i alla fall. Det jag ville komma till var att tills för några dagar sen så var mitt liv ganska ok. Men precis när man tror att man står relativt stadigt så e det nån som ska dra undan mattan under fötterna på en...grrr jag hatar verkligen det. Just nu e jag så trött på mig själv att jag inte vill vara mig...e det nån som förstår hur jag känner mig? Ledsen, betydelselös och inte särskilt saknad. Mina vänner skulle nog sakna mig innan min familj hann göra det. De e van att jag sköter mig själv men ibland skulle det vara skönt att slippa vara stor och bara få vara liten igen, nån som familjen ser och bryr sig om. Jag avskyr den här frasen:-Ja men du har ju alltid klarat dig själv, det går inte lika bra för alla! Vad fan e det som går bra om jag får fråga? Bara för att jag e "stark" i andras ögon, eller för att jag alltid "klarar mig själv", så innebär inte det att jag aldrig behöver stöd från mina nära och kära. Jag får ett enormt stöd av mina vänner men ibland känner man sig väldigt bortglömd av sin familj. Jag sa till en kompis i våras när jag var riktigt nere en period att det känns som att jag skulle kunna ligga död hemma i lgh minst en vecka innan min familj ens skulle sakna mig. Vet att det låter hårt men ärligt, det e så det känns. Inte mitt fel att jag bor där jag bor. Det var det jag hade råd med då och eftersom det verkar vara för långt för vissa att åka, så tja...då sitter man där själv. Tur att man har vänner när ingen annan verkar bry sig...Det här är ärligt, det erkänner jag men jag står för vad jag tycker, har alltid gjort det. Min mormor ojar sig alltid över att jag "hela tiden" måste vara arg och sätta mig emot saker och system. Hon tycker att jag bara ska lalla med, som alla andra idioter som aldrig säger emot eller ifrågasätter saker och ting...kram från gnällkärringen