Ja, det känns så. Ibland kan jag inte låta bli att känna mig aningen rastlös, som om nåt håller mig fast och jag vill slita mig loss. Det känns som om jag står och stampar en aning och ingenting händer. Vet inte om ni varit med om det nån gång men den här känslan av frustration av att livet bara passerar en när man står där att allt bra bara händer alla andra, medan man själv får kämpa för minsta lilla framgång och sen när man har framgång är det ändå ingen som märker det. Ibland känns det som om jag skulle kunna gå genom ett helt rum utan att någon la märke till mig. Nu tänker de som känner mig att jag inte skulle kunna göra så. Nej, kanske inte, det hände mig mer när jag gick i skolan fortfarande. Men man var ju inte klassens ljus så det kanske också bidrog till den känslan, känslan av att ingen såg en. Den känslan kommer över mig ibland. Jag kommer på mig själv allt oftare med att undra om jag e den enda från min avslutningsklass som inte har ett "märkvärdigt" jobb, en "perfekt" familj, dvs med en man som älskar mig över allt annat och 4 perfekta barn.
Nej, för alla får inte det där som en del tar för givet och sen gnäller över när inte allt e på topp. De gånger Ni gör det, lova mig att Ni tänker på de som är mindre lyckligt lottade än er, att ni tänker på att er situation kanske inte e så illa i alla fall. Det finns de som får betala för kärlek för att få den, det finns de som aldrig hittar den, det finns de som aldrig kan få barn och det finns de som får betala för att ens kunna skaffa barn. Senaste tiden har jag tänkt många tankar på barn, det ska erkännas. Det innebär inte att det är mindre smärtsamt att inse att jag vid min ålder fortfarande inte har den där speciella personen i mitt liv, den som säger till mig varje dag att jag betyder mest för honom.
Tanken på att gå genom livet själv, den blir mer påtaglig och mer plågsam för varje dag som går.
Samtidigt som jag försöker gå vidare så lyckas vissa med sånt som de inte ens förtjänar. Ni vet alla vem jag tänker på, den som svek mest av allt men ändå verkar allt gå så himla bra. Om man sviker så borde man straffas nån gång, inte belönas för att man förstört så mycket i en människas liv. Det är inte rättvist och jag vet att livet inte e rättvist. Jag ska inte klaga på det sättet för visst har jag klarat mig. Ibland undrar jag varför jag inte gett upp ibland, det har känts som det mest enkla valet, men jag e en sån där förbannad överlevare. Mot alla odds så ska jag vidare(gud vet varför ibland och han talar inte om det för mig direkt.... jag tror ju inte ens på gud). Med tanke på allt som hänt så undrar jag om han inte också svikit mig, men hur kan nån som inte ens finns svika en?
Nu känner jag att jag håller på att drunkna i ett djup här och det var inte meningen. Bara kände för att skriva av mig lite. Men alla tjejer/kvinnor borde nån gång få uppleva känslan som Bella känner med Edward. Jag förstår varför tjejer och kvinnor runt om i världen e som galna i den här serien, för det hon skriver om går inte att ta på men det är så varenda kvinna i hela världen nån gång vill känna sig. Har ni inte läst böckerna tycker jag att Ni ska göra det. För egen del så är de, DE bästa böckerna jag läst på länge. Böcker är mitt sätt att undfly mitt verkliga liv och för en gångs skull drömma mig bort till en värld som skulle kunna vara. Nej dags att sluta babbla och återgå till verkligheten....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar