Ja, så var det dags för årets påskfirande då. Igår fick jag för första gången på riktigt vårkänslor för det var varmt, underbart och vindstilla tidigt igår morse och då passade jag på att äta en bra frukost för att sedan släpa med mig mamma ut på en skön långpromenad i vårsolen. Det var alldeles underbart. Påsken är en sån där högtid när jag känner att det egentligen kvittar om jag jobbar eller om jag e ledig men det har varit så underbart väder sista tiden så att om det nu skulle vara mulet en enda dag innan solen kommer tillbaka igen så gör det ingenting för man har äntligen fått se solen och fått njuta av dess värme igen. Bara känslan av att sitta på balkongen och kunna lyssna på barnen som skriker nedanför och fåglarna flyger i en rasande fart förbi och inse att man sitter mitt ibland allting, det e en rätt skön känsla. Man sitter och njuter av solen och värmen och det är ett himlans liv runt omkring men samtidigt är det lite charmigt också. Gud förbjude att allt bara skulle bli tyst, vad hemskt liksom. Enda gången jag kan uppskatta total tystnad, det e när jag är trött, (på gränsen till att jag mår illa så trött e jag) eller när jag varit och sprungit runt i affärer en hel dag i sträck, då är det skönt att bara kunna sätta sig ner i lugn och ro.
Nu till nåt annat. Visst är människan en underlig varelse? Med allt som en del av oss går igenom, att man ändå till slut på nåt konstigt sätt orkar resa sig upp och kämpa vidare. Det är riktigt beundransvärt tycker jag. Har själv varit där några gånger, när man känner att man e på väg att ge upp, man orkar liksom inte längre, vill inte mer, man tycker att nån gång borde det vara slut på eländet, men precis när man hämtat sig och kravlat sig upp så är det dags för nästa smäll. Nu kanske en del av er tycker att:-Men gud vad hon gnäller och så illa kan det väl inte vara? Men så illa har det varit i omgångar. Just nu e det ganska bra. Jag har inte mycket att klaga på. Det är fortfarande vissa bitar och delar som fattas i mitt liv för att jag ska känna mig komplett som människa och att jag ska räknas i "vissas" ögon. Om du inte har "det" eller "det" eller "det" så räknas man inte på samma sätt som de som har allt "det där". Tror de flesta vet vad jag syftar på. Precis när man också tycker att livet känns pest och skit och allt det där så händer det ändå något positivt. Ibland räcker det med ett tröstande ord, eller en kram eller bara ett enkelt "hur mår du?". Vänner som sviker har jag fortfarande inget till övers för och det är inget jag längre lägger energi på, för det är bara jag som mår dåligt av det i alla fall. Jag har helt enkelt kommit fram till att det är deras förlust, jag har andra vänner som också beter sig som vänner. Känns som att jag inte får nåt vettigt skrivet just nu. Men jag önskar er alla en riktigt GLAD PÅSK och våren är på väg...med stora stäg (he he..steg)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar