Änglar - finns de?

Ja, nu har hon fått sin sista vila, min vän. Hon som skulle fyllt 98 nu i april. Hon har äntligen sluppit all smärtan. Hennes kropp orkade inte mer och hon ville inte leva längre. Hon hade bestämt sig för att dö och hon har alltid varit envis. Det är med stor saknad som jag skriver detta. Hon har ju alltid funnits där och tomrummet går bara inte att beskriva, det är SÅ tomt utan henne. Man är van att se henne sitta med sina strumpstickor i rullstolen men nu e hon borta för alltid. Det är som att det inte har sjunkit in ännu och när det gör det så gör sig sorgen än mer påmind i oss alla. Jag önskar att hon nu får komma ner till sitt älskade lantställe och gå omkring på gräsmattorna där i sommar, det hon inte har kunnat göra på så många år. Ska göra mitt bästa för att minnet av henne ska leva vidare. Jag minns när jag var liten, sittandes på stentrappan utanför hennes sommarstuga, ätandes jordgubbar med grädde. Jordgubbarna doftade verkligen jordgubbar på den tiden och man hade oftast plockat de själv. Jag brukade krypa runt i jordgubbslandet när jag var i den åldern, och jag åt så mycket jordgubbar jag kom åt. Då var man för liten för att ha bekymmer. Det är sånt som kommer med åldern. Vi brukade plocka blåbär, hallon och lingon, för att inte tala om svamp, jag har alltid gillat att knata runt i naturen och det gör jag fortfarande, det rensar tankarna från alla måsten och allt jobbigt. Hon lärde mig även att sticka strumpor och för det är jag henne evigt tacksam. Det var en sorts terapi för mig och hjälpte mig genom en mycket jobbig tid för några år sen.

Minnet av en tidig vårdag, när vi satt på bänken på altanen hemma, påbylsade i vinterkläder upp till tänderna, drickandes varm choklad och ätandes bullar. Det fanns nog ingen som kunde baka så goda bullar som hon eller göra så god saft och sylt. Hon var även övertygad om att en vacker dag så skulle han stå där, mitt livs kärlek, min prins..vi får väl se om hon hade rätt i det med...det kvarstår att se.

Minnet av när man vaknade i sängen tidigt på sommarlovet och kände doften av kaffe, nybakade bullar, eller ljudet av vävstolen som dunkade i rytmisk takt. Hon vävde så otroligt många fina mattor och jag är glad att jag har så otroligt många fina och glada minnen av henne som jag har och de ska jag vårda. Hon var så himla klok, sa så många bra saker och hon har alltid funnits där och nu är hon borta, men minnet av henne kommer att leva kvar, det ska jag se till. Jag ska fortsätta plocka bär, svamp,äta jordgubbar och sticka strumpor och njuta av livet så länge det varar för man har bara ett. Hon fick leva så länge och uppleva så mycket. Jag älskade att sitta och lyssna på berättelser från när hon var liten, en del hyss hon gjorde och hur det var på den tiden. När de var barn fick de gå till skolan oavsett årstid eller väglag, det fanns inget annat sätt. Jag tror att man idag har det alldeles för bra många gånger och man vet inte att uppskatta det, eller personer i sin omgivning, man tar sig inte tid idag att göra det man kanske borde ta sig tid att göra, eller besöka sina nära och kära medan man kan. Det finns inte alltid en morgondag - tänk på det! kram på er.../till Lilly från din älskade lilla flicka (som du alltid kallade mig)