Döden

Ja, var ska man börja? Döden är som den är, ibland oväntad, ibland lång och plågsam och ibland snabb, men en sak är säker - man hinner aldrig förbereda sig på smärtan, eller sorgen hur väl man än är medveten om att det kanske inte finns någon annan utväg. I det här fallet är det inte oväntat, eftersom åldern är hög, men det spelar ingen roll eftersom det är en person som jag har känt i hela mitt liv. Man kan kalla henne min äldsta vän och nu kan hon inte ens kommunicera med omvärlden pga de omständigheter som är. Det är inte värdigt men det är inget man kan göra. Det har ändå gått fort. Vården av äldre i vårt samhälle är inte något att eftersträva i min mening och som en bekant sa häromdagen: "-Det ska f-n till att bli gammal i det här landet". Tyvärr kan jag inte annat än hålla med. Hur ser det ut för den som ligger på sin dödsbädd idag. Värdighet? Nej, det finns så "få platser" på sjukhus/långvård idag, så det finns inte plats för nån värdighet. Hon har bestämt sig för att det var dags att lämna oss nu och allting bara känns så definitivt, går inte att beskriva...Samtidigt förstår jag att det är skönt att lämna smärtan och känslan av att vara ivägen bakom sig. Det är inte lätt att bli gammal, men samtidigt får man se det så här. Hon har haft ett mycket långt och rikt liv och skulle hon fått leva två år till skulle hon blivit 100 år. Det är ingen dålig bedrift att uppnå med sitt liv. Jag är i alla fall imponerad av henne. Har lärt mig så mycket och nu gäller det att ta vara på allt viktigt och bra hon sagt till mig. Skriver mer sen..paus