Nu äntligen har jag ro i kroppen att sätta mig framför datorn. De senaste dagarna har varit minst sagt omtumlande. Mycket pratande har det blivit, tankar som rör sig i huvudet och promenader i frisk luft så att man orkar ta itu med det fortsatta och det kommer att bli en del att göra. Sorgen har lagt sig litegrann men jag vet med mig att jag kommer gråta floder den dag det är dags för begravningen. Min äldsta vän och nu är hon borta...lika skönt för henne men hon lämnar efter sig ett tomrum som jag tror ingen hade räknat med. Hon har ju som jag skrivit innan alltid funnits där. Fick ett mail från vår släkt i USA nyligen där de skickar sina hälsningar och beklagar sorgen. Hon var en mycket fin människa och hon har levt ett rikt och långt liv, så det var nog dags. Hon har sagt det till mig och sista gången jag träffade henne innan allt det här hände, så ville hon inte släppa taget om min hand. Hon har sagt lite då och då när jag besökte henne det senaste halvåret att det var nog dags för henne att dö, men jag minns så väl att sista gången hon sa det, så kändes det som om hon menade det också. Lite skrämmande att man kan känna på sig sånt...Så länge hon lever i våra minnen, så försvinner hon inte och det är upp till oss som fortfarande är kvar här på jorden att bevara hennes minne så som det bör bevaras. Kylan är tillbaka förresten. Det var nästan minus tio grader ute förut. Den här vintern har känts så otroligt lång. Dags för sol och värme snart tycker jag! Häromdagen stod jag ute en lång stund med ansiktet vänt upp mot det värmande gula klotet. Solen värmer faktiskt riktigt skönt nu så här på tidigaste vårkanten. Fåglarna vräker i sig frö, grönsaker och frukt som man kastar ut åt de.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar