Fortsätter på samma tema som i föregående inlägg. Kan man klara sig utan vänner? Det går säkert men hur kul har man utan vänner? Jag tror att livet blir ganska fattigt utan riktiga vänner. Man måste vara rädd om sina vänner även fast man träffar någon. Killar/tjejer kommer och går medan vänskap består. Nu tycker ni väl att "gud så hon tjatar om det där" men det är viktigt för mig. Det är viktigt att veta att jag har någon att anförtro mina problem och hemligheter till. Självklart ska det vara ömsesidigt. Jag vill att mina vänner ska kunna prata med mig och anförtro sig åt mig. Ibland kan minsta lilla skitsak bli så fel och ibland så väljer en del vänner att göra en stor sak av det. Om jag blir osams med någon av mina vänner så är det mellan mig och den personen anser jag. Nu blev det inte så i det fallet jag tänker på och det var olika åsikter, som ledde till en trist konflikt och pga en annan vän blev resultatet att de inte pratar alls med mig idag. Den ena vännen ansåg att jag inte hade förståelse för den andra vännen och att jag var missunnsam av mig och jag antar i alla fall att det är orsaken till att ingen av de pratar med mig idag, allt för att jag var ärlig i mina åsikter och inte hade lust att låtsas spela glad bara för att mina vänner "krävde" det av mig. Det här ligger och pyr i mig och jag är fortfarande ganska arg över att det kan bli så här löjligt bara för att man har olika syn på saker och ting i livet. Man måste väl kunna ha olika åsikter och olika syn på saker och ting eller? Ta t ex om jag skulle anse att en vän till mig tycker helt olika mot vad jag gör, då slutar jag prata med den personen pga det? Det låter väl inte normalt eller? Tja, lite funderingar bara så här i början av helgen...Sköt om er och "fånga dagen" för man vet aldrig om man får uppleva morgondagen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar